Kommunala revisorer

Det är märkligt tyst från både allmänheten och makten angående den kommunala verksamheten och den lagstadgade rättigheten att beskatta medborgarna.

Då vi just lämnat deklarationerna är det ett gyllene tillfälle att reflektera över myndigheternas kontrollmekanismer av medborgarna. Det är få medborgare som inte betalar kommunalskatt till kommuner och landsting. Många klagar över höga skatter som anses vara ett strukturellt problem för diverse välfärdspolitiska områden. Flertalet accepterar att vi nagelfars och vi lämnar villigt in våra uppgifter i tid.

Under många år har jag fascinerats över ointresset att tvinga fram god och begriplig redovisning av vart skattemedel går, hur effektivt skattemedel förvaltas och om de når de ändamål och brukare som anges i verksamhetsplaner och politiska mål- och styrdokument. Jag ser fram emot att de orangea kuverten med märklig information om pensioner, ersätts av en begriplig information om kommunens och landstingets förvaltning av våra gemensamma skatter. Där har både revisorer och medier en grannlaga uppgift.

Med relativt tung kompetens om den kommunala revisionens grundvalar kombinerat med olika slags erfarenheter från företrädesvis den primärkommunala sektorn, slutar jag aldrig förvånas över de uppenbara bristerna som föreligger i den kommunala verksamheten.

Jag har under ett antal år störts av att revisorernas rapporter är urtvättade och slätstrukna. Som jag tidigare bloggat, förstår jag vikten av att undvika utpekanden på individnivå. Men att underlåta att ge politikerna i fullmäktigeförsamlingarna begripliga, tydliga underlag är att grovt underskatta vikten av förtroende. Förtroendet att förvalta medborgarnas inbetalda skatter. När jag läser revisionsrapporter har jag extra starka läsglasögon och förstår att om något ens nämns i rapporten, då är det skarpt läge. Fullmäktiges ansvar

Medierna har en viktig roll att spela. Det är ett utbrett fenomen, enligt säker journalistkälla, att det endast är kioskvältare som publiceras och offentliggörs i olika medier. Det duger inte att belysa problemen med bristande internkontroll, något som är mycket vanligt i flertalet kommuner.

Ovanstående är för mig fullständigt obegripligt. Om någon medarbetare eller avnämare/brukare informerar om brister av mindre allvarlig karaktär, enligt ledning och medier, beaktas bristerna och informationen sällan. Men, varför ska vi tillåta att medarbetare på höga positioner i offentlig sektor, därmed utsätts för frestelser? Det är den grundläggande pelaren i god redovisningssed. Inte klokt att kommunerna granskas av sina egna revisorer

Därför menar jag att medierna och journalisterna ur vissa perspektiv är medlöpare och möjliggörare för mindre nogräknade medarbetare och politiker att kunna sko sig på skattebetalarna.