New Public Management och offentlig sektor

DN Debatt 2012-10-26 Professionalism nedvärderas i den marknadsstyrda staten

DN Debatt 2012-10-29 En fattig och mekanistisk syn på demokratin

Äntligen börjar debatten handla om väsentligheter! Det är hög tid att ta tag i frågor om kommunernas och landstingens verksamheter. Alltför mycket tid och resurser läggs på att outsourca och leana verksamheterna. Fokus flyttas från offentliga sektorns viktiga särdrag när allt ska utföras lika det privata näringslivet.

Egen erfarenhet visar att man silar mygg och sväljer kameler. En ekonomienhet la minst 80 % av resurserna på att hantera flöden som ibland handlade om 15 kr per transaktion. Den externa,  lagstadgade redovisningen, som till slut landar i Borgs knä och förväntas ha rimlig kvalitetssäkrade siffror, var satt ur spel.

Tjänstemännen hänvisade glatt och oreflekterat till att ”politikerna vill ha det så här, det vill inte vi tjänstemän”. Att problemet kanske låg hos tjänstemännen som inte lämnade  politikerna korrekta och faktaunderbyggda beslutsunderlag, föresvävade dem inte.

Att lägga allt ansvar endast på politikerna är att göra det väl enkelt för sig. Istället önskar jag en tydligare debatt om kommuner och landstings olika särdrag. Vi måste absolut sluta se Stockholms innerstad som normen för resten av riket. Det finns ett tydligt ”annat land”. Självstyret är mycket viktigt eftersom alla lever med sina särdrag.

Man kan överväga att byta den utrangerade allmänna värnplikten till att varje vuxen medborgare, inte självklart styrd av myndighetsgränsen, fullgör minst en mandatperiod i politikens tjänst.Fler medborgare måste förstå vad kommuner och landsting uträttar. Det är numera så självklart att varje bostad är elektrifierad, varmt och kallt vatten  kommer ur kranen, att vägarna är skyltade och belysta, att vi inte värdesätter offentliga nyttigheter.

Att sitta som nämndpolitiker är vanligen både svårt och otacksamt. Definitivt inte en lönsam bisyssla. Här förutsätter jag att nämndpolitikern håller fingrarna från syltburken och inte tillskansar sig egna nyttigheter på medborgarnas bekostnad.

Det är hög tid att omvärdera hela offentliga sektorn och välfärdsdebatten. Som David Lagercrantz krasst uttryckte sig på Dramaten härom veckan, det är minst 20 år sedan välfärdsskylten borde monterats ned. Vad händer om vi släpper tanken på att Sverige idag är en välfärdsnation?

Kan den insikten utgöra en god grund att släppa åsikter och kreativitet fria att flöda för att sakta forma en välfärd som medborgarna sluter upp kring? En välfärd vi tillsammans är rädda om? Kära medborgare, vad tycker DU?

Kommunala revisorer

Det är märkligt tyst från både allmänheten och makten angående den kommunala verksamheten och den lagstadgade rättigheten att beskatta medborgarna.

Då vi just lämnat deklarationerna är det ett gyllene tillfälle att reflektera över myndigheternas kontrollmekanismer av medborgarna. Det är få medborgare som inte betalar kommunalskatt till kommuner och landsting. Många klagar över höga skatter som anses vara ett strukturellt problem för diverse välfärdspolitiska områden. Flertalet accepterar att vi nagelfars och vi lämnar villigt in våra uppgifter i tid.

Under många år har jag fascinerats över ointresset att tvinga fram god och begriplig redovisning av vart skattemedel går, hur effektivt skattemedel förvaltas och om de når de ändamål och brukare som anges i verksamhetsplaner och politiska mål- och styrdokument. Jag ser fram emot att de orangea kuverten med märklig information om pensioner, ersätts av en begriplig information om kommunens och landstingets förvaltning av våra gemensamma skatter. Där har både revisorer och medier en grannlaga uppgift.

Med relativt tung kompetens om den kommunala revisionens grundvalar kombinerat med olika slags erfarenheter från företrädesvis den primärkommunala sektorn, slutar jag aldrig förvånas över de uppenbara bristerna som föreligger i den kommunala verksamheten.

Jag har under ett antal år störts av att revisorernas rapporter är urtvättade och slätstrukna. Som jag tidigare bloggat, förstår jag vikten av att undvika utpekanden på individnivå. Men att underlåta att ge politikerna i fullmäktigeförsamlingarna begripliga, tydliga underlag är att grovt underskatta vikten av förtroende. Förtroendet att förvalta medborgarnas inbetalda skatter. När jag läser revisionsrapporter har jag extra starka läsglasögon och förstår att om något ens nämns i rapporten, då är det skarpt läge. Fullmäktiges ansvar

Medierna har en viktig roll att spela. Det är ett utbrett fenomen, enligt säker journalistkälla, att det endast är kioskvältare som publiceras och offentliggörs i olika medier. Det duger inte att belysa problemen med bristande internkontroll, något som är mycket vanligt i flertalet kommuner.

Ovanstående är för mig fullständigt obegripligt. Om någon medarbetare eller avnämare/brukare informerar om brister av mindre allvarlig karaktär, enligt ledning och medier, beaktas bristerna och informationen sällan. Men, varför ska vi tillåta att medarbetare på höga positioner i offentlig sektor, därmed utsätts för frestelser? Det är den grundläggande pelaren i god redovisningssed. Inte klokt att kommunerna granskas av sina egna revisorer

Därför menar jag att medierna och journalisterna ur vissa perspektiv är medlöpare och möjliggörare för mindre nogräknade medarbetare och politiker att kunna sko sig på skattebetalarna.

 

 

Bostadsrätter, hyresrätter och andrahandsuthyrning

Bostadsrätter har blivit en perverterad marknad företrädesvis i storstäderna. Den grundläggande visionen om ett boende där självförvaltning är fokus har övergetts sedan länge. Ändå är självförvaltning det som förespeglas i många kommunala bostadsföretag och hos privatvärdar där ombildningar står för dörren.

 I skenet av att hyrorna ska hållas låga, ”bara vi själva äger vår bostad”, tvingas de som avser att bo kvar men antingen saknar kapital, eller som tror på hyresrätten, att ha sina grannar till hyresförvaltare. De som driver ombildningsfrågan kvitterar ut den höga vinsten så snart det är möjligt och lämnar ofta starkt eftersatt underhåll till de som bor kvar.

 Nu föreslås att bostadsrättsföreningarna ska fråntas rätten att företräda sina medlemmar som valt bostadsrättsformen, att hindra en oseriös andrahandsmarknad att bli ännu mer oseriös. Hur många innehavare av bostadsrätt som hyr ut sin bostad i andra hand, delar föreningens önskan och värdering om egna aktiviteter och eget engagemang för att hålla kostnaderna nere?

 I förlängningen innebär det att bostadsrätternas avgifter sakta kommer att närma sig bruksvärdesnivån för den som innehar bostadsrätten, eftersom allt måste upphandlas för att någon annan ska utföra det underhåll som måste utföras.

 Återuppväck istället de ursprungliga avsikterna med bostadsrättsföreningar och dess självförvaltning. Om alla som bor i bostadsrätt också aktivt måste delta i förvaltningen som det var avsett, en avsevärt högre andel självförvaltning med egna fysiska insatser, skulle förmodligen andelen bostadsrätter som rena investeringsobjekt sjunka. Kvar skulle de bo som håller självförvaltningen högt och som då också kommer att ha låga kostnader både som årsavgift och som insats.

 Så vill jag slå ett slag för rena hyresrätter som har många poänger som kraftigt underskattas.

SvD:s ”Hur högt visslar du?”

Hur högt visslar du?

”Linnéa Graaf arbetar på PWC med att få fler företag att använda sig av ett whistleblower-system.

–Det fungerar som en försäkring för varumärket. Om företag har förmåga att hantera risker internt behöver de anställda inte gå externt, exempelvis genom att påkalla negativ publicitet i media, säger hon.

Ett bra system handlar enligt Linnéa Graaf om att skydda både den som visslar och den som det visslas kring. Den som visslar ska inte vara rädd att förlora jobbet, bli omplacerad eller få tråkiga arbetsuppgifter och den som det visslas kring ska skyddas från falska anklagelser.”

Ovanstående sammanfattning berättar det mesta om hur jag ser på skyldigheten att uppmärksamma företagsledningar och stora organisationers företrädare om vad som pågår. Framför allt vikten av att skydda VARUMÄRKEN. Då kommer också termen ”visslare” förlora sin negativa laddning och istället blir visslaren verksamhetsutvecklare.

Att skydda visslare handlar också om att skydda marknaden från osunda konkurrensfördelar. En marknadsekonomi borde premiera att oegentligheter kommer i dagen. I boken ”Sanningssägare eller karriärist” diskuteras flera intressanta fall,  bland annat flygsäkerhet och tandimplantat med skruvar som skadat patienterna mer än de tillfört. Önskan att tillhöra en initierad grupp är vanligen tyngre där uppenbara missförhållanden råder. Den som visslar gör det sällan för egen vinnings skull. Kan det någonsin bli fel om vinnar-vinnarsituationer skapas genom att verksamhet kan förbättras och samtliga medarbetare kan se sig själva i ögonen när de borstar tänderna?

I offentlig sektor, som jag brinner starkt för, handlar hinder av fusk, mutor och aktörers egen vinning, främst om medborgarnas villighet att fortsätta betala skatt. Förutsatt att Regeringsformens §1 och §2 gäller, (all makt utgår från folket samt allas lika värde) innebär det att medborgarna kan välja att bli riktiga upprorsmakare. För varför ska skattebetalarna fortsätta betala skatt till stat, kommun och landsting, om vissa enskilda offentliga medarbetare eller folkvalda politiker riskexponerar offentlig verksamhet? Bidragsfusk kan se väldigt olika ut och förekommer även inom den offentliga verksamheten och mellan olika offentliga aktörer.

Som Timbro har konstaterat i de båda rapporterna ”Långt ifrån lagom” och ”Noll koll” kan skattemedlen räcka längre (eller t.o.m. RÄCKA) om kärnverksamheter som vård, skola och omsorg alltid är prioriterade och riskfyllda projekt följs upp och riskerna minimeras. Istället är det vanligt att exempelvis kulturen får fritt spelrum utan uppföljning och utvärdering.

För att dra det till sin spets, vissa typer av ungdomsrevolter härstammar från bilden av hur samhället påstås se ut och vad ungdomarna verkligen upplever. Ungdomar gör aldrig som du säger, de gör som du gör, med andra uttrycksmedel.

Hur tänker och agerar du? Vad tycker du? Jag är seriöst intresserad för att öka min egen förståelse för fenomenet. Hjälp till att vrida och vända på begreppen.

Ungas potensmedel

Unga köper potensmedel på falska grunder

Om vi utgår från mitt inlägg om 75 år som den nya pensionsåldern, att de som nu föds inte alls orkar leva till, eller passera, 100 årsdagen, så torde det vara möjligt att unga män har hetsats till att tappa både självförtroende och potens.

Läser man alla veckotidningars löpsedlar kan man lätt finna fakta för att vuxna människor har tappat det mesta av omdömet kring naturliga ”vuxenfaktorer”. För hur ska man annars tolka den enorma efterfrågan på medieprogram som ”Lyxfällan”, ”Du är vad du äter” och alla liknande program?

I sig har jag ingenting emot att människor delar sina svårigheter med varandra. Det berikar på många sätt och jag följer gärna ”Stjärnorna på slottet”, ”Sommar” och ”Sommarpratarna”. Många bland programdeltagarna förundras över hur lätt det är att dela med sig av sin egen bakgrund och kamp i livet, när de sitter med tidigare okända människor.

Alla människor har en ryggsäck och de klassiska författarna, som alltid är läsvärda, har genom årtusenden förstått vikten att föra egna och andras livsöden vidare. Skvaller kallar jag blottade livsöden som handlar om att raljera på andras bekostnad. Finns däremot syftet att stödja andra människor genom exemplifiering av andras eller egna erfarenheter föreligger en slags mellanmänsklig utbildningsinsats. Syftet är att ingjuta mod hos en medmänniska.

Skvallerpressen gör motsatsen och trycker ned människor, unga som gamla. Det tycks bara finns ett intresse och det är att sälja och profitera på andras bekostnad. Då är det lätt, oavsett ålder att tro ”Alla andra kan/har….” Känner ni igen det från tidiga barndomsåren? Vilka alla andra?

Skolan har inskrivet att elever ska lära sig ett kritiskt förhållningssätt, särskilt i internets era. Men allt fler människor över lag, verkar uppgivna och saknar förmåga att använda sina egna tidigare erfarenheter som grund för att ta aktiv ställning för olika rimlighetsbedömningar.

Finns det någon koppling här mellan ett allmänt tappat självförtroende och ett ökande antal medlöpare inom företag och organisationer, som tiger när de egentligen har ett inskrivet ansvar att söka hindra exempelvis missär på äldreboenden?