Övertid v.s. arbetslöshet

Dramatisk ökning av övertid

Övertiden ökar dramatiskt

Vi jobbar alltmer övertid

Oskicket att inte redovisa övertid är en paria. Alltför många medarbetare har missförstått skillnaden mellan flextid och övertid. Vanligen används därför inte övertidsredovisning, då medarbetaren tror att den arbetade tiden ska redovisas inom flexramen. Vanligen ska arbetstidsmåttet, som är fastställt antal ordinarie arbetstimmar per dag alternativt vid årsarbetstid per vecka uppnås. Krävs det att arbetet måste utföras utanför medarbetarens kontroll, ska övertid utgå.

Däremot är det en helt annan sak när arbetstagaren väljer att utföra arbete fler timmar en vecka, därför att det passar arbetstagaren. Arbetstagaren har alltså själv planerat arbetets utförande och tidpunkt. Då talar vi flextid.

Alla medarbetare måste utbildas i hur tidredovisning ska hanteras för att förstå hur redovisad tid påverkar chefers och arbetsgivares möjligheter att planera verksamheten.

På i princip alla arbetsplatser jag varit, har medarbetare kritiserat sin ledning för att inte förstå hur mycket arbetsuppgifter var och en har och hur tung arbetsbördan är. Problemet med underbemanning är alltför ofta självförvållat.

Problemet har också bäring i omsorgsyrkena. När medarbetare underlåter att incidensrapportera, får det konsekvensen att chefen tror att bemanningen fungerar. För att framstå som en god medarbetare underlåter man ofta att undvika att rapportera konsekvenser, samtidigt binder man ris åt egen rygg.

Tjänstemän på olika  nivåer som underredovisar sin arbetstid och döljer sin äkta övertid, är en allvarlig orsak till arbetslösheten i landet. Fenomenet  har jag iakttagit sedan slutet på 1980-talet, då jag tidredovisade för min redovisningsbyrå.

Många valde att byta övertid mot en veckas extra semester. Trots att flera av dem var civilekonomer, kunde de inte räkna på alternativkostnaden. Men gnälla kunde de.

Ta omgående itu med oskicket, jag vill också ha min plats på arbetsmarknaden. Skicka hem de som arbetar för många timmar och ta in mig och mina medmänniskor. Vi kan, vi bidrar!!!

Anställningsbar, vems definition?

Karriärbyte mitt i livet

Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara

Man ska akta  sig för att kacka i eget bo. Det var trots allt under en socialdemokratisk regering som jag började mina akademiska studier. Jag har i alla delar tvingats bevisa min anställningsbarhet efter företagsnedläggelse genom vidareutbildning, flytt och karriärbyte mitt i livet.

Resultatet är magert, då proppen Orvar inte rört sig långt sedan 2002, när det var tänkt att fyrtiotalisterna skulle börja överlämningen till oss som ville ta vid stafettpinnen. Just idag överlämnas ett delbetänkande till regeringen Längre liv, längre arbetsliv

Till den som har, skall det vara givet. De tjänster min kompetens passar bäst för, är just de tjänster som kan hanteras av tjänstemän med trevliga arbeten och ett mycket stort, inarbetat nätverk. Tjänstemännen lever länge och har vanligen hög hälsa. Jag valde fel inriktning, trots ett noga övervägt beslut utifrån alla tillgängliga kristallkulor, som pensionsreklamen och SCB.

Det är mycket intressant att notera att Arbetsmarknadsdepartementet inte ens kallar mig till intervju för syns skull. Varken som controller eller vikarierande handläggare. Inte heller Arbetsförmedlingen kallar mig, trots att jag sökt både som utredare och som internrevisor. Bevaka arbetssökande och skuld- och skambelägga deras utsatthet är nämnda myndigheter bra på, men att själva leva upp till vad de kräver att svenska företag, myndigheter och organisationer i övrigt ska bistå med för att minska arbetslösheten, det finns inte i deras agenda.

Jag påstår, efter att ha varit anställd i många olika organisationer och verksamheter, att det är ett stort resursslöseri att inte aktivera de som har anställning att söka andra jobb och att kompetensutveckla sig. Det jag hör och ser under mina tillfälliga anställningar förskräcker. För det är sällan arbetsgivarens verksamhet som skyddas och som står i de anställdas fokus. Det är rädslan att själva bli av med jobbet. Den fantastiska möjligheten att förkovra sig och bredda eller byta ut sin kompetens, föresvävar dem inte. Jag förstår mekanismen, rädsla förlamar och döljer sikten.

Skräcken för att bli av med jobbet sprider märkliga fenomen i form av murar och skyttegravar som  byggs med olika slags krigsföring mellan medarbetare,  istället för att i samförstånd stärka varumärket och driva sitt arbete i verksamhetsplanernas riktning.

Jag kan leva med att min investering i utbildning inte gett förväntat resultat, men jag avsäger mig alla försök att skam- och skuldbeläggas. Däremot har jag själv tillvaratagit många olika utvecklingsmöjligheter på olika sätt och förvånas över den överdrivna rädslan som förlamar medarbetare.

Den utvecklingen innebär bara att företagen går onödigt dåligt. Den står i bjärt kontrast till den utveckling jag och mina  medmänniskor tar del av, vi som av och till är utan arbete. Har vi dessutom flyttat långt och måste starta nya nätverk, alltifrån ny tandläkare till nya vänner, har vi extra färdigheter, än den som lever hela livet i samma kontext. Vi är flexibla, vi kommer snabbt in i arbetsuppgifterna, vi kan snabbt bidra med goda exempel från andra arbetsplatser, men det är vi som bidrar som skrämmer de som redan är etablerade på respektive arbetsplats. Det är något att betänka, tycker jag.

BRF handlar om demokrati

Bostäder låt tomma lägenheter bli fyllda

En vitamininjektion mot bostadsbristen

Jo, visst, bostäder behövs. Men som jag konstaterat i tidigare inlägg, håll tassarna borta från bostadsrätternas självstyre så länge orättfärdigheter och ojämlikhet råder mellan samtliga boendeformer. Bostadsrättsföreningar en demokratisk angelägenhet

Frågan är större än huruvida den som sitter med bostadsrätt som inte nyttjas ska få hyra ut eller inte. Man kan likaväl  tvinga medlemmar som inte bor i dem att sälja dem, det skulle öka utbudet och kanske sänka priserna, samt göra medlemmarna aktiva i föreningens tjänst. Det leder till lägre boendekostnader för dem som faktiskt har köpt sin bostadsrätt för att bo i den och bidra till självförvaltning.

Ta tag i den brännheta frågan om bankernas orättfäridga villkor till alla dem som tvingas befinna sig på den mycket bisarra arbetsmarknaden 2012. Medborgare som befinner sig på en hybridarbetsmarknad av vantolkade anställningsformer som förvisso har funnits länge, men sällan varit så missbrukade som under senaste fem-tio åren. Nu handlar det dessutom om att även offentliga arbetsgivare kräver att medarbetare  skaffar f-skattsedel och arbetar som egenföretagare istället för som anställd.

Ovanstående leder till att bankerna vägrar låna ut pengar till medborgare som sedan många år kan visa taxerade årsinkomster som täcker behovet för låntagare att kunna betala tillbaka lån och ränta. Krav på tillsvidareanställning för banklån till bostad är ett minst lika stort problem som att bostadsrättsföreningarnas stadgar och styrelse fattar beslut i frågor om andrahandsuthyrning.

Som jag ser det finns det en betydande risk att medborgare kan skaffa sig ett antal bostadsrätter, minst två per person i ett hushåll där två personer har tillsvidareanställning. Ska man dessutom få täcka sina ränteutgifter genom hyressättningen är det en extremt god kapitalplacering till de som redan har, på bekostnad av de som inte har. Det betyder än högre priser på befintliga bostadsrätter och bostadsbubblan är snart ett faktum. Människor minns tsunamikatastrofen och 11 september, men inte finanskrisens 1992…

Hur långt ska AB Sverige sjunka innan hela arbetsgivarsidan förstår vad de missbrukade anställningsformerna i värsta fall kan leda till? När tillräckligt många har fallit på fel sida, i utanförskap, är det inte självklart att det råder någon svensk anda i landet längre. Svensk fördelningspolitik har handlat om att undvika för stora klasskillnader för att få en nation att fungera där flertalet medborgare ansluter sig till det tidigare relativt, fungerande samhällssystemet. Alternativet är ett samhälle med inbördeskrig som vi saknat motstycke till här. Då är händelser i Malmö, Fittja och Rinkeby rosafärgade godnattsagor.

Det sorgligaste i sammanhanget är att det är kommunerna som har skapat situationen genom bristande ansvar för medborgarnas boende. Samma kommuner som har rätt att ta ut skatter av sina medborgare i syfte att bidra till en fördelningspolitik för att skydda de svagaste medborgarna. John Rawls rättviseteori om okunnighetens slöja, den som fattar beslut om många människors framtid ska helt nollställas i huvudet om sin egen samhällsposition, bör tillämpas.

Det är lätt att vara i innanförskap och skydda sina egna intressen och samtidigt putta ut andra i utanförskap och ofullständigt medborgarskap. Arbetssökande betraktas av innanförskapet som b- och c-medborgare i flera sammanhang. Bostadsägarna gynnas

Fullmäktiges ansvar

Det är intressant att följa debatten om den kommunala revisionen. Fullmäktiges ansvar åtgärda kommunalt mygel

. Revisionen utförs av förtroendevalda/politiker utsedda av kommunfullmäktige. Revisionen är fullmäktiges kontrollinstrument att säkra att fattade beslut också når ut till medborgarna/avnämarna.

Därför är det en delikat fråga till landets fullmäktigeförsamlingar, varför de inte självklart beaktar revisorernas fynd. Revisionsrapporterna presenteras i syfte att stärka den demokratiska processen och effektivt användande av skattemedel. Ytterst handlar det om demokrati och den kommunala beskattningsrätten.

Utan att göra anspråk på att ha läst annat än ett begränsat antal kommuners revisionsrapporter har det ändå varit slående hur ofta som kommunstyrelser och nämnder underlåter att aktivt uppdatera sitt internkontrollreglemente och internkontrollplaner.

Min bild är densamma som Lars Munters och Kåre Olssons, det är problematiskt att framföra saklig och obekväm kritik.

Än intressantare är medborgarnas frånvaro i debatten . Hur kan det vara ointressant att följa vart skattemedlen tar vägen? Det går bra att klaga på höga skatter, men att aktivt följa upp hur skattemedlen används borde vara mycket intressantare! Ut med orangea kuvert och in med kommuners och landstings årsredovisningar.

Eftersom jag har erfarenheter från både förtroendevalda och sakkunnigbiträdens perspektiv vill jag lyfta fram revisionsrapporternas innehåll. När jag då och då läser olika kommuners revisionsrapporter märker jag att det är varierande skillnad på tydligheten i rapporterna. Jag har själv fått tona ned vissa beskrivningar, som riskerar att bli så utslätade att innehållet inte torde tas på allvar. Min erfarenhet är också att allt väsentligt inte alltid redovisas.

Jag har mycket stor respekt för att allvarliga missförhållanden som förvaltningar och nämnder omgående, i dialog med revisorerna åtgärdar, inte ska leda till utpekande. Men jag tycker att det finns vinster med att redovisa ATT något gått fel, HUR man har vänt trenden samt HUR uppföljning sker. Det handlar om förtroende!

Jag har ett förslag som eventuellt kan stärka den nuvarande ordningen. Låt de förtroendevalda revisorerna granska i andra kommuner än den egna, i ett roterande system. Kommun X granskar kommun Y under en mandatperiod. Utöver ökat oberoende kan systemet leda till ökat erfarenhetsutbyte som inte annars kommer fram. Det är så lätt att tro att de olika nätverken mellan kommunerna delger alla goda exempel. Men hemmablindheten tror jag är en fälla. En kommuns stora styrka, kanske betraktas så självklar så att de egna inte tänker på vikten att delge goda exempel till andra. Motsatsen gäller, de stora bristerna döljs för att ”ingen har tänkt på det…”.

Framför allt, låt oss hjälpas åt att avdramatisera revisionsbegreppet som en polisiär myndighet. Se revisionen som det demokrati- och kvalitetssäkringsverktyg det är. Ta stöd av revisorerna. Sakkunnigbiträdena har en enorm kunskapsbank om andra kommuners rutiner som goda exempel. Släpp prestigen och närma er varandra, utan att för den skull släta ut professionernas olikheter och lagstiftarens avsikter.

Den som tycker annorlunda; vänligen informera mig, jag har ett brinnande intresse att förstå vem eller vad som förlorar på ovanstående resonemang. Det torde inte innebära inskränkningar i den kommunala självstyrelsen. Å andra sidan, vill man behålla rätten till uttaxering av skatter kanske kommuner och landsting behöver anpassas till den verklighet som råder 2012. Skärp er i fullmäktigeförsamlingarna.

Bostadsrätter, hyresrätter och andrahandsuthyrning

Bostadsrätter har blivit en perverterad marknad företrädesvis i storstäderna. Den grundläggande visionen om ett boende där självförvaltning är fokus har övergetts sedan länge. Ändå är självförvaltning det som förespeglas i många kommunala bostadsföretag och hos privatvärdar där ombildningar står för dörren.

 I skenet av att hyrorna ska hållas låga, ”bara vi själva äger vår bostad”, tvingas de som avser att bo kvar men antingen saknar kapital, eller som tror på hyresrätten, att ha sina grannar till hyresförvaltare. De som driver ombildningsfrågan kvitterar ut den höga vinsten så snart det är möjligt och lämnar ofta starkt eftersatt underhåll till de som bor kvar.

 Nu föreslås att bostadsrättsföreningarna ska fråntas rätten att företräda sina medlemmar som valt bostadsrättsformen, att hindra en oseriös andrahandsmarknad att bli ännu mer oseriös. Hur många innehavare av bostadsrätt som hyr ut sin bostad i andra hand, delar föreningens önskan och värdering om egna aktiviteter och eget engagemang för att hålla kostnaderna nere?

 I förlängningen innebär det att bostadsrätternas avgifter sakta kommer att närma sig bruksvärdesnivån för den som innehar bostadsrätten, eftersom allt måste upphandlas för att någon annan ska utföra det underhåll som måste utföras.

 Återuppväck istället de ursprungliga avsikterna med bostadsrättsföreningar och dess självförvaltning. Om alla som bor i bostadsrätt också aktivt måste delta i förvaltningen som det var avsett, en avsevärt högre andel självförvaltning med egna fysiska insatser, skulle förmodligen andelen bostadsrätter som rena investeringsobjekt sjunka. Kvar skulle de bo som håller självförvaltningen högt och som då också kommer att ha låga kostnader både som årsavgift och som insats.

 Så vill jag slå ett slag för rena hyresrätter som har många poänger som kraftigt underskattas.

Sjukjournalerna del 2

”– Men systemet är inte färdigtänkt, det händer för ofta att jag får upp sånt som jag inte frågat efter, och som jag inte behöver, säger Pontus Järlund.” Nu väljer fler att spärra sina sjukjournaler

Citatet ovan visar med tydlighet grundläggande problem, som sopas under mattan.

”…systemet är inte färdigtänkt…”

Det betyder att beställaren inte har gjort en tillräckligt noggrann konsekvensanalys och beaktat risk- och väsentlighet. Det är den grundläggande springande punkten när upphandlingar inte sker enligt LOU. Alternativt har upphandling skett enligt LOU men med skrämmande låg kvalitet på kravspecifikationen från beställaren.

Jag vill se upphandlingsunderlagen och hela loggen för Landstingets projekt. Landstingets revisorer ombeds att lyfta frågan och redovisa upphandlingen i en rapport, så korrekt återgivet som möjligt. Det är regel att projekt förändras under hela processen och ingen har tid/råd/förmåga att överblicka en ändrad parameters hela konsekvens,  innan nästa steg vidtas. Det  är här som det går snett,  myten att snabbt också är effektivt.

När beställaren är otydlig i sin kravspecifikation, leverantören lovar guld och gröna skogar för att vinna upphandlingen, får programmerarna problem. Tid och resurser saknas att kontrollköra systemet och stämma av punkt efter punkt, innan programmet släpps i betaversion. Beställaren matar regelbundet på med nya krav ”nej det var inte så vi menade… rätta till…”. En enda liten, till synes obetydlig ändring, kan exempelvis innebära att för många administratörer får grundläggande behörigheter, som de inte ska ha. En pytteliten detalj som kan kosta lika mycket att rätta som att bygga ett nytt system.

Varför inte lägga resurser på att utreda vilka behov som finns och rigga ett projekt ekonomiskt och konstruktivt från grunden? I fallet med vidlyftiga behörigheter i sammanhållna patientjournaler torde efteradministrationen kosta en förmögenhet. Pengar som tas från redan hårt belastad verksamhet.

Jag tvivlar på  att det varit Landstingets avsikt att andra än läkare ska läsa journalen och vårdgivarens behöriga medarbetare kunna läsa läkemedelsförteckningen för tidsbokning och receptförnyelse.