Oskicket att inte redovisa övertid är en paria. Alltför många medarbetare har missförstått skillnaden mellan flextid och övertid. Vanligen används därför inte övertidsredovisning, då medarbetaren tror att den arbetade tiden ska redovisas inom flexramen. Vanligen ska arbetstidsmåttet, som är fastställt antal ordinarie arbetstimmar per dag alternativt vid årsarbetstid per vecka uppnås. Krävs det att arbetet måste utföras utanför medarbetarens kontroll, ska övertid utgå.
Däremot är det en helt annan sak när arbetstagaren väljer att utföra arbete fler timmar en vecka, därför att det passar arbetstagaren. Arbetstagaren har alltså själv planerat arbetets utförande och tidpunkt. Då talar vi flextid.
Alla medarbetare måste utbildas i hur tidredovisning ska hanteras för att förstå hur redovisad tid påverkar chefers och arbetsgivares möjligheter att planera verksamheten.
På i princip alla arbetsplatser jag varit, har medarbetare kritiserat sin ledning för att inte förstå hur mycket arbetsuppgifter var och en har och hur tung arbetsbördan är. Problemet med underbemanning är alltför ofta självförvållat.
Problemet har också bäring i omsorgsyrkena. När medarbetare underlåter att incidensrapportera, får det konsekvensen att chefen tror att bemanningen fungerar. För att framstå som en god medarbetare underlåter man ofta att undvika att rapportera konsekvenser, samtidigt binder man ris åt egen rygg.
Tjänstemän på olika nivåer som underredovisar sin arbetstid och döljer sin äkta övertid, är en allvarlig orsak till arbetslösheten i landet. Fenomenet har jag iakttagit sedan slutet på 1980-talet, då jag tidredovisade för min redovisningsbyrå.
Många valde att byta övertid mot en veckas extra semester. Trots att flera av dem var civilekonomer, kunde de inte räkna på alternativkostnaden. Men gnälla kunde de.
Ta omgående itu med oskicket, jag vill också ha min plats på arbetsmarknaden. Skicka hem de som arbetar för många timmar och ta in mig och mina medmänniskor. Vi kan, vi bidrar!!!
Berits åsikter 