Ungas potensmedel

Unga köper potensmedel på falska grunder

Om vi utgår från mitt inlägg om 75 år som den nya pensionsåldern, att de som nu föds inte alls orkar leva till, eller passera, 100 årsdagen, så torde det vara möjligt att unga män har hetsats till att tappa både självförtroende och potens.

Läser man alla veckotidningars löpsedlar kan man lätt finna fakta för att vuxna människor har tappat det mesta av omdömet kring naturliga ”vuxenfaktorer”. För hur ska man annars tolka den enorma efterfrågan på medieprogram som ”Lyxfällan”, ”Du är vad du äter” och alla liknande program?

I sig har jag ingenting emot att människor delar sina svårigheter med varandra. Det berikar på många sätt och jag följer gärna ”Stjärnorna på slottet”, ”Sommar” och ”Sommarpratarna”. Många bland programdeltagarna förundras över hur lätt det är att dela med sig av sin egen bakgrund och kamp i livet, när de sitter med tidigare okända människor.

Alla människor har en ryggsäck och de klassiska författarna, som alltid är läsvärda, har genom årtusenden förstått vikten att föra egna och andras livsöden vidare. Skvaller kallar jag blottade livsöden som handlar om att raljera på andras bekostnad. Finns däremot syftet att stödja andra människor genom exemplifiering av andras eller egna erfarenheter föreligger en slags mellanmänsklig utbildningsinsats. Syftet är att ingjuta mod hos en medmänniska.

Skvallerpressen gör motsatsen och trycker ned människor, unga som gamla. Det tycks bara finns ett intresse och det är att sälja och profitera på andras bekostnad. Då är det lätt, oavsett ålder att tro ”Alla andra kan/har….” Känner ni igen det från tidiga barndomsåren? Vilka alla andra?

Skolan har inskrivet att elever ska lära sig ett kritiskt förhållningssätt, särskilt i internets era. Men allt fler människor över lag, verkar uppgivna och saknar förmåga att använda sina egna tidigare erfarenheter som grund för att ta aktiv ställning för olika rimlighetsbedömningar.

Finns det någon koppling här mellan ett allmänt tappat självförtroende och ett ökande antal medlöpare inom företag och organisationer, som tiger när de egentligen har ett inskrivet ansvar att söka hindra exempelvis missär på äldreboenden?

Karriärbyte mitt i livet

Det är blandade känslor jag hyser inför en senarelagd pensionsålder. Aldrig har jag förstått varför livet ska börja efter 65 år. Alldeles för många män och kvinnor i min omgivning, pappa, kusin, släktingar och bekanta har fallit ifrån strax efter ”den stora dagen”.

Pensionsförsäkringsbolagens glättiga propaganda har aldrig attraherat mig. Inte ett enda av de orangea kuverten har öppnats, utan gått direkt i pappersåtervinningen. Min svärfar, torpare och sågverksarbetare, avstod från ATP och pensionsdiskussionerna har fluktuerat genom hela mitt liv. Varför då fundera över vilken placering som kan vara bäst?

Duktiga affärsmän har placerat sitt överskott i aktier. En väns pappa förlorade nästan hela sitt sparkapital i Teliaaffären. Vad är det som fått oss att tro att det finns någon som äger en kristallkula som kan berätta vad som händer i framtiden?

Hela tiden matas jag i medierna med informationen att det är de ungas sena inträde på arbetsmarknaden som kan förändras. Peter Wolodarski skriver i dagens DN att ungdomar börjar studera alldeles för sent, tar för lång tid på sig och att de söker det första jobbet när de närmar sig 30. Det är väl inte möjligt att Peter tror på resonemanget själv? En gång till, söker det första jobbet när de närmar sig 30.

I min värld är det så att 200-300 jobb sannolikt har sökts innan ungdomarna närmar sig 30. De långa studieåren, motiveras alldeles för ofta av att alternativet till fortsatta studier är att gå arbetslös.

Någonstans glömmer vi bort att det var sossarna som började med att profilera utbildning/omskolning mitt i livet omkring 1995. Möjligen hade borgarna innan lagt grunden för tanken. Extra generösa förmåner för äldre som kunde tänka sig att läsa inom ingenjörsyrken och teknik. Omvända studiemedel, studiebidraget var högre än lånedelen.  Jag övervägde själv att läsa till maskiningenjör för att säkra min plats på arbetsmarknaden.

14 år senare, nu fyllda femtio, har jag ännu inte säkrat min plats på arbetsmarknaden, efter att min arbetsplats 1998 lämnade staden jag bodde i. Jag valde glad i hågen, att börja läsa politik och ekonomi, studier jag idag är ambivalent till. Vissa dagar jublar jag och känner att det var helt rätt inriktning, andra kroknar jag. Häftigt att gå från b-uppsats till lagstiftning. Lagstiftning om ansvarsprövning i kommuner och landsting SOU 2004:107. Utbildningen skärpte min livslånga förmåga att kika runt hörnen och förundras över hur aningslöst flertalet medmänniskor, företag och politiker agerar. Min mission är att bidra till att verksamheter minimerar risker och möjliggör aktiviteter som stärker ett varumärke med högt renommé.

2002 när jag var klar med min magisterexamen, skulle proppen Orvar röra på sig och lämna plats till yngre. Perfekt generationsväxling, stafettpinnen från en 60-plusare till mig som då var 40 så att vi kunde parallellarbeta och låta den tysta kompetensen överföras från erfaren till hungrig, engagerad och nyfiken halvsenior medarbetare.

Februari 2002 kom chocken, Ericsson i Älvsjö la ned och sen kom de stora nedskärningarna i myndighetsvärlden. Där satt jag i en ärvd bostad i Älvsjö, i den vilda förhoppningen att vända förlust och smärta i samband med anhörigs dödsfall, till framtidstro. Märkligt hur hela Sverige har lagt sitt liv i händerna på Ericsson. Tidigare var det Ericsson i Kumla som satte min och andra Örebroares dagordning. Nu flyttade samtidigt Stockholms statliga myndigheter ut i landet, de myndigheter som blev kvar…

Av en händelse träffade jag häromdagen en fem år äldre medmänniska som 1996 läste till miljöingenjör enligt ovanstående studieupplägg under fyra år. Hen har aldrig kommit in på den akademiska banan utan är timanställd i vården och arbetslös i perioder.

Så, det är inte endast dagens unga som blivit snuvade på fyra års studieskulder. Vi finns redan, vi som bytt ”karriär” mitt i livet. Som ytterligare finansierat ofrivillig arbetslöshet med studier motsvarande 1,5 år. 330 hp och inte ett seriöst jobb i sikte. Däremot finns det hur många arbetsuppgifter som helst jag kan utföra som gynnar hela samhället. Utvärdering, effektivisering, kvalitetssäkring av beslutsunderlag till politikerna och ansvarsutkrävande av politiker.

Jag är ändå nöjd, eftersom jag har en bra bostad, en skön säng att sova i och en välfungerande dotter och fantastiska barnbarn. Mormors mission blir istället att jämna vägen något för barnbarnen. Eller ska de tvingas ut från Stockholm mot sin vilja när de vuxit upp? Jag drog från stan på grund av bostadsbrist och med viss lättnad, så mitt val var delvis mitt eget. Men jag fick välja mellan bostadslös i Stockholm med bra jobb eller arbetslös i perioder i Örebro med bra boende och en bra man. Familjeliv i mindre stad än Stockholm kan jag varmt rekommendera!

Staffans matematik

När ska politikerna ta itu med den enklaste frågan när det gäller arbetstillfällen?

Återanställ biträden i vården, låt undersköterskorna sköta omvårdnaden och sjuksköterskorna administrationen så att läkarna kan vara just läkare. Återanställ läkarsekreterarna och alla andra administratörer som inte går att ersätta med dataprogram.

Hur kunde vi gå i fällan att datorn löser allt? Särskrivningen är ett fenomen som stör och gör språket urvattnat och fyllt med syftningsfel. Sjuksköterska blir en sjuk sköterska. Allt för att passa globaliseringen och Microsofts rättstavnings- och grammatikprogram. För vi skulle ju spara in på sekreterare, korrekturläsare och andra administratörer.

Återanställ  i alla yrkesgrupper så att vi får tillbaka utredare för konsekvensanalys till fullödiga utredningar inom exempelvis äldreomsorgen så att biståndsbedömarna kan beakta hela människan. Bemanna med fler inom omsorgsyrkena så att alla äldre får duscha på ett värdigt sätt, så ofta de själva vill.

Samhället 2012 behöver ordentliga konsekvensanalyser. Upphandlingarna i offentlig sektor behöver få ta den tid och kvalitetssäkring som krävs, för att bli just korrekta upphandlingar. Därefter behöver vi uppföljningsutredningar med sakkunniga. Utredare finns att tillgå på arbetsmarknaden. Det är garanterat billigare att vi arbetar och utför den där kvarten som alltid saknas. Istället går mängder med medmänniskor arbetssökande, tärande och utsatta för spott och spe.

Vem vinner på att beslutsunderlag blir hafsiga och illa analyserade? Vem hinner göra en god analys när chefen säger att analysen alltid skulle ha varit färdig igår? Vem tjänar på att alla förväntas spetsa sin CV med oseriösa påståenden om att ha kompetenser som de saknar, istället för att erbjudas möjlighet att bredda sin kompetens under tjänstgöring?

Jo, jag förstår att alla människor idag ser om sina hus och kämpar för att få ihop till sina bostadslån. Men vem vinner på karusellen? En dyr bostad som ändå ingen har råd att vistas i. Men rustas ska kök och badrum. Sedan orkar ingen i familjen laga annat än färdiga köttbullar i micron och steka blodpudding på den eleganta spisen. Allt för att rättfärdiga det dyra inköpet av bostaden. För tänk om det värsta ändå händer? Bostaden sjunker i värde. Då ska familjen ändå känna att den har gjort allt för att värdesäkra genom yttre underhåll.

I slutet på 1980-talet slog yuppierna till med vrålåk och stora NMT-telefoner till skyhöga taxor och ombildningarna började. Bankernas kassavalv bågnade och utlåningen stod still. Vi fick ny bankreglering och ett annat sätt att hantera lån och inflation. Där började de stora räntesänkningarna, amorteringsfritt i hundra år. ”Är du dum i huvudet… Ska´ru BETALA dina skulder?” Det var okvädingsord som följde mig ut från banken ut på gatan av en upprörd ung banktjänsteman. Endast något år yngre än mina egna 27.

Vissa blir aldrig nöjda. Kroppen ska förändras när alla materiella ting är avklarade. Barnen som är en gåva i sig, de har man inte tid med förrän allt annat är perfekt. Oj då, blev vi för gamla för att skaffa barn på naturligt sätt? Då köper vi barn från fattiga nationer. Eller, nej, vi var visst för gamla…